Aiolos 60–61: Dionysos

Aiolos 60–61: Dionysos

Vissa gudar är intressantare än andra. Och få har haft en sådan fascinationskraft i den moderna västvärlden som Zeus flerfaldigt födde son, den ständigt anländande Dionysos. Aiolos 60–61 är vigt åt honom.

Dionysosnumret inleds av den kanadensiska författaren och antikforskaren Anne Carsons inledningsdikt till en ny engelsk översättning av Euripides tragedi Backanterna, ett av tidernas mest inflytelserika dionysiska dokument och en text som spelar en central roll i det här numret. Niklas Haga ger oss därpå en kort introduktion till fenomenet Dionysos från antiken och framåt. Som framgår där kan en kulturtidskrift som ägnar ett helt nummer åt den grekiske vinguden inte komma runt den tyske tänkare som varit Dionysos enskilt viktigaste allierade under det gångna seklet. Aiolos publicerar följaktligen Friedrich Nietzsches postumt utgivna text Den dionysiska världsåskådningen på svenska för första gången, följd av en kommentar av Niklas Haga.

Nietzsche har som bekant utövat ett stort inflytande på konst, litteratur och humaniora, och även inom sin egen disciplin, antikforskningen, har han satt djupa spår. Den framstående grecisten Jean-Pierre Vernant ägnade mot slutet av sin bana mycket intresse åt Dionysos och maskspelet; här återfinns hans essä om Euripides Backanterna, där han bland annat gör upp med vissa tendenser vad gäller synen på Dionysos, vilka slog rot på 1900-talet under inflytande från Nietzsche.

På 1960-talet gjordes ett sensationellt gravfynd vid byn Derveni i norra Grekland: de förkolnade resterna av en bokrulle från 300-talet f.Kr. Den visade sig innehålla en lång kommentar till en hymn tillskriven Orfeus, den mytiske sångaren som är intimt förknippad med Dionysos. Dimitrios Iordanoglou har översatt och kommenterat ett stycke ur texten, vilken först på senare år getts ut i vetenskapliga utgåvor. Orfeus och hans hymner återkommer också i nästa text. Religionshistorikern och sanskritisten Kasten Rönnow hör inte till de mer kända namnen inom svensk humaniora. En faktor som starkt bidragit till detta är att han dog alldeles för ung, år 1943. Rönnow var intresserad av parallellerna i religiösa mönster mellan det antika Indien och Grekland; på båda håll verkar det ha skett en övergång från offerpraktiker till filosofi och visdomsläror. Tillsammans med en kommentar av Peter Jackson Rova publicerar vi här på nytt Rönnows sista artikel i detta ämne: »Zagreus och Dionysos «, en text som är riktad till hans eget fack, men som visar sig vara full av dionysiska uppslag om man ger den en chans.

Dionysiska uppslag är det även gott om i Anders Lindströms essä, som med fokus på Euripides Backanterna och med inspiration från bland andra René Girard undersöker den filosofiskt-tragiska spänning som utmärker den attiska tragedin och som urladdas och neutraliseras hos Platon.

Fortsatt tragisk spänning erbjuds i den tragiska trilogi, med tillhörande satyrspel, som Aischylos en gång skrev på temat Dionysos. Vi känner den som Lykurgin. Den här trilogin hade stort inflytande på senare attiskt drama, inte minst på Euripides Backanterna. Här finns nu det mesta av det som är kvar av den att läsa i svensk översättning, följd av en kommentar av Niklas Haga. Euripides gäller för att vara »den siste tragöden«, och han ska ha haft ett intimt samröre med Sokrates, en uppgift som inte minst Nietzsche tog fasta på i sin bok Tragedins födelse. Och precis som Dionysos var Sokrates en gestalt som följde denne tänkare livet ut.

Den franske filologen och filosofihistorikern Pierre Hadot skriver i en här översatt essä om Sokratesgestalten hos Nietzsche och Kierkegaard – ett tema som, visar det sig, mynnar ut i Dionysos. Och där hos Hadot lämnar vi också vinguden bakom oss, i alla fall explicit. Nästa text är signerad Timothy Morton, brittisk-amerikansk filosof och litteraturvetare som framför allt gjort sig känd som energisk förespråkare för en »ekologi utan natur«. Här läser han Sofokles tragedi Kung Oidipus som ett konstverk om människan i den agrara tidsåldern, den tidsålder som slutligen mynnat ut i antropocen och vår alarmerande samtid.

Sist ut är en annan samtida filosof och litteraturvetare baserad i USA, Eugene Thacker, som ger oss en lektion i kosmisk pessimism. Erik van Ooijen inskärper lektionen med exempel från Ulf Danielsson och Tove Jansson.

Bildkonsten i Dionysos utgörs av ett urval från två samtida konstnärer. Först två serier av Ylva Carlgrens skulptrala akvareller, vilka ställer verkens materialitet och konstnärens tekniska praktik i fokus. Den första serien, In Light of Absence (2017), sveper genom den inledande delen av numret i en gest med tilltagande ljus. Den andra, 300 Layers (2018), är samlad i en sektion som visar hur Carlgren tänjer på akvarellens fysiska gränser genom att anlägga färgen i lager på lager i en process som får ljuset att övergå i mörker, och mörkret i ljus.

I den avslutande delen av Dionysos återger vi en svit av verk av Sylvia Naimark från What Remains (2015–2017). I sitt konstnärskap undersöker Naimark förlustens väsen, och söker sig mot en förståelse av världen via den fysiska dimension som framträder i skärningspunkten mellan färgens materialitet och den mänskliga gesten. Numret erbjuder även fotografier av dionysiska element från Medelhavsmuseet i Stockholm. Däribland (på konvolutet) en målning av Hilding Linnqvist, en förstudie till mosaiken Ariadnes tråd från 1980.