Spår I inleder en bred undersökning av fenomenet spår. Numret öppnas av Jan Arnald, som följer spåren av sitt fiktiva författarjag Arne Dahl genom teoretiska och litterära källor och vidare, i relation till den svenska kriminallitteraturen.
Därefter en artikel om Umberto Eco som semiotiker av Christer Johansson. Genom att visa fram transformativa spår som löper genom Ecos vetenskapliga författarskap ger Johansson prov på Ecos breda teoretiska blick – en “vetenskaplig synkretism och självkritik som hela tiden står i sanningssökandets tjänst”.
En inblick i den moderna urbana världen och dess estetiska spår erbjuder Lisa Marie Järlborns översättning av Michel de Certeaus kapitel “Vandringar i staden”. I en kommentar till de Certeaus framhåller Lydia Wistisen att stadens spår framträder i ett växelspel mellan skyskrapans höga panoramautsikt och gatans låga folkmasseperspektiv: “Varje steg, varje gest, varje handling som individen utför lämnar spår i den väv som staden utgör.”
Anna Williams undersöker människans förhållande till givna spår, till litteraturhistoriens stora traderade berättelser: de manliga hjältemyterna om resor, offer, återuppståndelse och sanningssökande. Men istället för att följa heroernas synliga spår söker Williams de undanskymda efterlämningarna av andra berättelser, kvinnliga narrativ som i de manliga hjältarnas skugga istället förknippas med “födande, fostrande och förlust”.
Numret växlar sedan från fördolda spår till det starkt synliga, från det dunkla till det genomskinliga, från skuggan till glaset, som i Sven-Olov Wallensteins översättning av och kommentar till Paul Scheerbarts visionära manifest Glasarkitektur (1914). Urvalet av Scheerbarts 111 numrerade prosaskisser öppnar ett utopiskt fönster mot en kommande värld utifrån glasets mystik och armod, mot en framtid som Scheerbart menar att glasarkitekturen kommer förvandla. Men Scheerbarts utgångspunkt är inte bara den moderna tekniken och arkitekturen: glasets “sällsamma inflytande” på människan spårar han även tillbaka till Babyloniens och Assyriens forntida tempel. För det är genom att “hänga fast vid det gamla” som Scheerbart skriver att vi ska “sträva mot det nya”.
Denna rörelse, via det gamla mot det nya, undersöker också Anders Lindström i en artikel om Vilhelm Ekelunds antika källor. Lindström diskuterar hur den transformation Ekelund genomgår 1906–08, som leder till det brott som tudelar hans författarskap, via en nietzscheansk förmedling kan spåras till ett diktande tänkande i tidig grekisk litteratur och filosofi. Spåret av det gamla skrivs in hos Ekelund och har betydande konsekvenser, i form av en subversiv kraft, inte bara för Ekelunds senare författarskap utan även för en framväxande svenskspråkig modernism. Språkliga och litterära spår ställer vidare Lisa Schmidt i fokus i sin artikel om interpunktionspoesi. Schmidt visar hur interpunktionstecknen relokaliseras och utnyttjas för att skapa ny mening, i syfte att artikulera det lingvistiskt oartikulerbara.
Den öppna delen ägnas åt Rousseaus Dialoger. Jan Stolpe introducerar ett urval från David Sprengels översättning. Stolpe har även översatt Michel Foucaults inledning till 1962 års utgåva av dialogerna.
Konsten i numret utgörs huvudsakligen av en presentation av ett urval reproduktioner av verk av Agnes Monus, fotograferade av Jenny Sigeman. Monus verk introduceras utifrån spårets tematik av Daniel Pedersen. Alla bilder i numret med enbart angiven titel är fotografier av Monus verk. Två bilder av graffitikonstnären Dwane återfinns i anslutning till översättningen av de Certeau.
Med detta nummer inleder Aiolos ett samarbete med konstnären Carla Garlaschi. Ett urval av Garlaschis verk kommer i kommande nummer att reproduceras på tidskriftens baksida, varav det första är La Amputación de la Lengua (2009).
