Växter är inte längre vad de brukade vara. Eller rättare sagt, de tycks åter vara på väg att bli vad de länge var: föremål för kvalificerad kontemplation och filosofisk analys. Det kritiska samtalet om biosfärens mer “vegetativa” aspekter har pågått länge, minst lika länge som humaniorans och filosofins grekiska och judisk-kristna tanketraditioner har existerat. Men under de senaste hundra åren – så ter det sig i alla fall så här i efterhand – har detta samtal lidit av en märklig afasi. Vad skälet än må vara: 1900-talet framstår idag, växtfilosofiskt sett, som ett mycket torftigt sekel.
När denna afasi nu börjar släppa inom humaniora och filosofi sker det som en del av den så kallade ickemänskliga vändningen, vilket är en paraplyterm för en rad ganska disparata akademiska strömningar som alla, något karikatyrartat, har det gemensamt att de strävar efter någon form av epistemologisk realism och efter en ontologi där människan och hennes beprisade medvetande inte per automatik utgör ett sine qua non.
Detta dubbelnummer tar avstamp i perspektiv och impulser hos vissa av de här strömningarna, men syftet är inte att propagera för något visst perspektiv eller någon bestämd filosofisk inriktning. Växtsjälen vill i stället vara ett litet bidrag till det växtfilosofiska samtalets allmänna avafasiering. En lång rad skäl kunde förstås radas upp till varför detta samtal just nu, just idag är särskilt angeläget och viktigt. Men det vore att slå in öppna dörrar. Det räcker gott med att konstatera att frånvaron av ett mer systematiskt tänkande och talande om – och med! – jordskorpans fotosyntetiserande element är en stor, tråkig dumhet.
Den specifika tanke som står i fokus för Växtsjälen – att växter skulle vara livsformer utrustade med den undflyende entiteten “själ” – är lika gammal som filosofin själv. Frågan om i vilken grad växtlighet har del i sådant som förnimmelse, medvetande och tänkande har funnits på dagordningen sedan åtminstone Platon. Faktum är att denna fråga spelat en sådan avgörande roll för filosofin och det disciplinerade tänkandet att det idag är fullt möjligt att utföra en sorts “kritik av det fytopsykiska förnuftet”, alltså ett filosofiskt skärskådande av de sätt på vilka växtligheten omkring oss och inom oss har tänkts och alltjämt tänks.
I de smältande polarisarnas tidsepok kan ett sådant skärskådande, visar det sig, få såväl isande efterverkningar som överraskande och hoppingivande följdverkningar.
